Kärlek
Så som man älskar sina barn älskar man ingen annan. Jag avgudar mina barn.
Jag tycker att de är så fina på många olika sätt vilket jag alldeles för sällan säger dem.
Kan det vara någon gammaldags vidskeplighet som bor i mig eller beror det på den
finska mentaliteten - du ska inte tro att du är något (och inte dina barn heller)?
Det är skryt att berömma någon i den egna familjen. Och skulle jag säga
för mycket gott om mina barn till någon utomstående, då måste
jag nästan göra korstecken för att driva bort det onda som
kan drabba den som gör sig märkvärdig.
Man tror liksom att ens barn tar för givet att de är älskade.
Jag kan kritisera dem men jag borde ju, för balansens skull, berömma dem också.
Som mor tycker jag att jag har rätt att vara kritisk även om jag försöker vara en vän
och inte en tjatig mamma. Men Gud vare nådig den som vågar vara dum
mot mina barn. Då väcks lejonhonan i mig till liv och jag blir farlig.
Min egen mamma säger aldrig att hon älskar mig.
Jag minns inte om hon någonsin har använt de orden, inte sedan jag blev vuxen.
Ändå har jag aldrig ifrågasatt hennes kärlek till mig. Hon har visat det
med handlingar. Och när hon tittar på mig ser jag
kärleken i hennes ögon.
Kommentarer
Postat av: Tanja
Mamma, även om du inte använder frasen "Jag älskar dig" så vet vi ju det i alla fall. Du är som mormor, du visar det med handlingar och den stöttning du ger. Orden är inte alltid de viktigaste. Det är handlingarna. Och jag måste säga att jag aldrig någonsin känt att jag INTE skulle vara älskad av dig. Aldrig någonsin.
Som jag skrev i min blogg. Fan, jag har den underbaraste av mammor.
Kramar!
Postat av: Mamma
Tack för det. När jag skriver här så tycker jag ibland att jag överdriver för att få mera effekt på vad jag säger. Men sedan läser jag vad jag har skrivit och upptäcker att det är ju precis så det är.
Trackback
