krimskramskrumelur

Nu har min kära gamla bil blivit besiktigad igen, helt utan anmärkningar. Han kommer att transportera mig, och ibland även mina barn och barnbarn, med glädje minst ett år till. Jag klappar honom och pratar vänligt med honom, det ska nog gå bra. Jag har märkt att om man säger negativa saker till honom, som t.ex. j-a biljä-l så blir han ledsen och orkar inte.

Jag har ju försökt tänka tanken att jag kanske ska (jag viskar, han får inte höra) byta bil. Men man vet ju inte alls vad man får. Det är svårt att hitta en kompis som vill stå ute i kylan när ansiktet fryser till is och som glatt hoppar i gång när jag kommer och stoppar in en nyckel i hålet. Min kära bil har sällan svikit mig. Om han inte har orkat så har det delvis varit mitt fel. Jag har glömt ge honom tillräckligt med näring, dvs ladda batterierna. Vem orkar om man går hungrig i långa perioder.

Nu har den årliga hälsokontrollen konstaterat att vi inte har några hälsoproblem. Vi fortsätter att vara kompisar, min Volvo och jag. Vi båda har långt kvar till pensionen.