Dold rasism
Philip Roths bok Skamfläcken berättar om en färgad universitetslärare som har lyckats bevara hemligheten om sin ras. Han är så ljushyad att ingen kan ana att han har negerblod i sig. Han klippte av banden med sin familj för att inte bli avslöjad. Varför gjorde han så?
Ett citat ur boken:
"Han kunde se sin far göra allt han kunde för att inte explodera när han kom hem från arbetet sedan något hänt där som han, om han ville behålla jobbet, inte kunde göra något åt annat än att säga: "Ja, sir." Det var inte alltid sant att ljushyade negrer blev bättre behandlade. "Varje gång en vit pratar med en", sade hans far till familjen, "hur goda avsikter han än har, förutsätter han intellektuell underlägsenhet. På något sätt, om inte direkt med sina ord så med sitt ansiktsuttryck, med sitt tonfall, med sin otålighet, till och med motsatsen - med sitt överseende, med sin underbara uppvisning av humanitet - talar han alltid till en som om man vore dum, och om man inte är det blir han häpen."
Den dolda rasismen är nästan värre än den som visas öppet. När någon öppet deklarerar sina fördomar har du möjlighet att bemöta dem, argumentera, visa att du blir ledsen eller arg, du kan med din "intelligens" försöka bevisa hur fel personen har. Men hur bemöter du en människa som så skickligt gömmer rasismen i sitt beteende, ansiktsuttryck etc?
Jag kan berätta ett eget exempel. Här är det fråga om en extremt högutbildad person som i sitt yrke träffar människor som är utsatta och sårbara. Jag träffade henne i ett arbetssammanhang när hon just hade blivit anställd i företaget. När hon talade till mig var hon övertydlig - med hög röst "grimaserade" hon fram orden till mig. (Det hörs när jag talar att jag inte är svenskfödd.)
Nu tog jag inte detta så allvarligt, jag tyckte bara att hon var dum. Men händelsen visar ändå hur en s.k. humanitet och överdriven vänlighet kan vara förnedrande.
