krimskramskrumelur

Vissa av oss blir aldrig av men den rastlöshet som brukar drabba barn när de kommer upp i tonåren. Jag har barnbarn i tonåren men ibland tror jag att jag är en tonåring själv. Eller är rastlösheten ett tillåtet tillstånd även för oss äldre?

Jag vill inte stanna där jag är utan jag vill vidare. De mål som jag hade för några år sedan och som jag nådde har redan förlorat sin attraktion, nu vill jag ha något annat. Det kanske är delvis detta som ger livet mening, att man ser fram mot nya saker, att livet inte stagnerar och blir tråkigt. Men det kanske vore tryggare att leva i det gamla och det vanda. Och framförallt inte glömma att leva i nuet. Att hoppa vidare är ett risktagande också, det gäller att inte hoppa för högt!