krimskramskrumelur

I kväll visades åter ett avsnitt ur en norsk reportageserie som handlar om människor som valt att bosätta sig på isolerade ställen. Den här typen av tv-program, som handlar om den mäktiga naturen och människans anpassning till den, är jag väldigt förtjust i. Den norska naturen längs fjordarna är otroligt vacker. Jag tror att man måste vara mycket tillfreds med sig själv för att kunna bo så isolerat, så oberoende av andra människor. Det var annorlunda förr i tiden då man inte hade samma valmöjlighet till sitt boende. Där man föddes, där levde man och där dog man.

Min sambo var född på en ö utanför Uleåborg i Finland. Numera åker färjan minst två gånger i timmen mellan fastlandet och ön, även vintertid. På vintern kan man även välja att åka över isen när den har blivit tillräckligt tjock. Vägverket plogar vägen och undersöker om isen håller. Men när han var barn var det alltid en period på våren och på hösten då de inte kom över på något sätt. Isen höll inte och färjetrafiken var inte i gång, en vanlig båt fungerade inte heller. Men vad gjorde det, de hade allt de behövde. Fisk från havet, de odlade potatis och andra rotfrukter som räckte hela vintern, mjölk från en ko. Det svåra var när någon blev sjuk och behövde läkarvård. Ambulanshelikoptern hämtade patienten om tillståndet var kritiskt.

Dessa öbor är lite speciella tycker jag. De är nöjda med sin färjetrafik trots att många jobbar på fastlandet och skulle vinna mycket tid om vägen fanns. Frågan om att bygga en väg till ön har varit aktuell flera gånger men öborna är emot det. Varför? Därför att de inte vill ha för mycket främmande folk på ön!

                         
                    Vinterväg till Karlö                       Norsk fjord