Det finska kynnet
Jag läste min dotters blogg om "vilken etnisk grupp tillhör jag" och vill uppehålla mig i ämnet eller i varje fall nära detta ämne. För min del är svaret givet trots att jag har bott nästan två tredjedelar av mitt liv i Sverige. (En finne är en finne är en finne....).
En läkare med finska rötter säger så här: "Ju längre jag bor i Sverige och ju mer jag rotar mig här, desto mer håller jag på Finland i ishockey-VM".
Jag brukar säga att jag är neutral och därför vill jag inte se något som ställer finnar mot svenskar. Innerst inne är jag nog inte så neutral. Men jag har märkt att i Finland försvarar jag gärna Sverige och svenskarna. Det är så mycket positivt och bra i Sverige (till och med jämfört med Finland men det ryms inte i detta ämne, vi tar det en annan gång).☺
Så här har man sagt om finnar, bl.a.: "Den lågmält och ofta i bas talande finnen, som använder korta, kärva uttryck, ofta träffande, är fullkomligt att lita på i vänskap".
Och
"Detta säregna folk med alla dess olika egenskaper, dess barnsliga uppriktighet och tunga inbundenhet, dess fallenhet för mystik, dess hänsynslösa kraft och demoniska vildhet, dess halsstarrighet och hjältemod".
Dessa beskrivningar är hämtade ur boken "Nordiskt kynne" av J.E. Rosberg (tidigt 1900-tal). Jag tycker att han har hittat kärnan i den finska mentaliteten även om den framstår som primitiv och överdriven i hans bok.
I min familj har vi ofta diskuterat skillnader i den svenska och finska mentaliteten. En sak vet jag - jag måste ofta räkna till tio innan jag säger något. Annars kan jag uppfattas som bråkmakare i Sverige. Jag vet inte om min rakhet beror på min finskhet eller om jag bara är sådan ändå. Samma läkare som jag nämnde tidigare säger också att "i Sverige mjuksnackar man en stund innan man kommer in på det egentliga ärendet. I Finland gör man tvärtom. Ärendet först, mjuksnacket sedan. Därför upplevs det finländska sättet att kommunicera rakare".
Man kan känna främlingsskap var som helst lika mycket som man kan känna sig hemma var som helst. Det är inte avståndet från hemlandet som avgör utan de människor jag umgås med, och givetvis jag själv. Vill man vara negativ så kan man säga att man inte hör hemma någonstans, man har fastnat med ena foten i Finland fast man bor i Sverige. Om man däremot vill se det positivt så är man hemma i två länder.
En läkare med finska rötter säger så här: "Ju längre jag bor i Sverige och ju mer jag rotar mig här, desto mer håller jag på Finland i ishockey-VM".
Jag brukar säga att jag är neutral och därför vill jag inte se något som ställer finnar mot svenskar. Innerst inne är jag nog inte så neutral. Men jag har märkt att i Finland försvarar jag gärna Sverige och svenskarna. Det är så mycket positivt och bra i Sverige (till och med jämfört med Finland men det ryms inte i detta ämne, vi tar det en annan gång).☺
Så här har man sagt om finnar, bl.a.: "Den lågmält och ofta i bas talande finnen, som använder korta, kärva uttryck, ofta träffande, är fullkomligt att lita på i vänskap".
Och
"Detta säregna folk med alla dess olika egenskaper, dess barnsliga uppriktighet och tunga inbundenhet, dess fallenhet för mystik, dess hänsynslösa kraft och demoniska vildhet, dess halsstarrighet och hjältemod".
Dessa beskrivningar är hämtade ur boken "Nordiskt kynne" av J.E. Rosberg (tidigt 1900-tal). Jag tycker att han har hittat kärnan i den finska mentaliteten även om den framstår som primitiv och överdriven i hans bok.
I min familj har vi ofta diskuterat skillnader i den svenska och finska mentaliteten. En sak vet jag - jag måste ofta räkna till tio innan jag säger något. Annars kan jag uppfattas som bråkmakare i Sverige. Jag vet inte om min rakhet beror på min finskhet eller om jag bara är sådan ändå. Samma läkare som jag nämnde tidigare säger också att "i Sverige mjuksnackar man en stund innan man kommer in på det egentliga ärendet. I Finland gör man tvärtom. Ärendet först, mjuksnacket sedan. Därför upplevs det finländska sättet att kommunicera rakare".
Man kan känna främlingsskap var som helst lika mycket som man kan känna sig hemma var som helst. Det är inte avståndet från hemlandet som avgör utan de människor jag umgås med, och givetvis jag själv. Vill man vara negativ så kan man säga att man inte hör hemma någonstans, man har fastnat med ena foten i Finland fast man bor i Sverige. Om man däremot vill se det positivt så är man hemma i två länder.
Uuno Turhapuro (typisk finsk man?) spelad av Vesa-Matti Loiri
Kommentarer
Postat av: tanja
uuno, my man..haha!
Trackback
