krimskramskrumelur

Poesi är inte min favoritlitteratur. Jag läser hellre prosa.
 Men det händer ibland att jag läser en dikt som säger mig
någonting, som inte är bara ord staplade på varandra.
Som denna dikt av Ebba Lindqvist (1908 - 1995).

Vi är de dygdiga kvinnorna.
Vi ryser för rödmosiga knuffar.
Vi går så fint och förnämt
med glasansikten och emaljögon.

Vi somnar med svala leenden,
går genom natten med svettoduk,
vitarmade väjer för mörkret.

Det är vi som mördar vårarna,
de gröna glittrande vårarna,
det är vi som bleker solen
och späder blod med vatten.

Ofödda barn gråter
hos oss och hos andra,
männen får hårda händer,
glömmer att smeka.

Vi som väjer för livet.
Det är vi som förtrampar livet
utan barmhärtighet.