Gammal och bitter
Jag känner ett par som inte talar med varandra. De har levt i ett samboförhållande drygt 40 år och båda har redan fyllt 70. När han blir sur slutar han prata med henne. Det kan pågå i flera månader.
Hur kan någon vara så envis? Vem är det som mår sämst av detta? Det måste vara han som surar och vill inte ens titta på samma tv utan väljer att sitta i köket och titta på den lilla tv-apparaten där i stället. Han talar med gästerna men så snart de har gått blir han knäpptyst.
Varför ska man fortsätta leva ihop då? Det finns ingen trygghet, ingen kärlek, ingen respekt i ett sådant förhållande. Och när han slutar tiga uttrycker han sig ofta hånfullt mot sin partner. Varför blir man så? Är man trött på livet, är man bitter för att livet inte blev som man ville? Borde man inte gå skilda vägar och få lite harmoni i tillvaron under sina sista levnadsår? Eller är man så rädd för ensamheten att man ser det som ett ännu sämre alternativ?
