krimskramskrumelur

Min fyrbenta vän finns inte längre. Vårt förhållande blev intensivt och kort. Jag förälskade mig i dig Walther men tyvärr är det ibland svårt att förena kärlek och vardagsliv.

Det händer någon kväll, inte ofta, att jag sätter mig i soffan för att titta på tv. Jag bläddrar med kanalväljaren. Minst hälften av kanalerna visar reklam. Jag går till programtablåerna i stället för att se aktuella och kommande program för kvällen. Det är dokusåpor, bygg- och heminredningsprogram, amerikanska färdigskrattade serier, och givetvis sport när det är något större evenemang på gång. 

Jag hittar inget av intresse men bestämmer mig för att ändå sitta kvar (och sticka?) och vänta på nästa nyhetssändning.

Det finns ofta sevärda långfilmer på tv men man kan inte börja titta på en film kl. 21.00 om man ska jobba dagen efter. En 1,5 timmars bio kräver minst 2,5 timmars närvaro alla reklamavsnitt inräknade. Fast det kan ju vara bra att veta hur jag får det där vackra långa, böljande håret (because you are worth it) eller hur dina fula, nikotingula tänder blir jämna och vita. 

Detta är väl ändå ett tecken på att man börjar bli gammal när tv-utbudet blir ointressant. Då har man något att se framemot – serier typ ”Glamour”, ”Hem till gården” och ”Lilla huset på prärien” som visas dagtid – när man har gått i pension. Eller?

Det var en upplevelse utöver det vanliga att se Trollflöjten av Mozart i Dalhalla. I normala fall är jag inte så förtjust i opera men när vi besökte Dalhalla förra sommaren och de höll på med repetitionerna så tänkte jag att i denna miljö vill jag gärna se och höra opera.

Det var en moderniserad version av operan. Aktörerna hade moderna kläder på sig. Jag hade föredragit 1700-tals kläder, det var då musiken komponerades. Men det var ändå mäktigt. Akustiken är enorm i denna gamla kalkgruva. Och det blir så vackert med alla ljuseffekter när mörkret faller.

Scenen i Dalhalla

Tre hela arbetsdagar avklarade och veckan är snart slut. Fantastiskt. När hade jag semester? Det har jag redan glömt bort. Livet är som vanligt igen. Arbete, hem, sova, arbete osv.

Så har även denna sommarsemester snart tagit slut. Jag brukar säga att jag trivs bra i mitt arbete. Ibland kan jag nästan få ångest när jag tänker på den kommande pensioneringen. Varför det? Jag trivs ju faktiskt hemma också. Och det finns så många sätt att aktivera sig utan att behöva anpassa sin tillvaro till klockan som tickar sekunder, minuter, timmar....
Jag tänker inte jobba tills jag dör - om jag inte dör innan  . Även jag har haft förmånen att vara tämligen frisk och jag har sällan behövt sjukförsäkringen men jag tänker definitivt inte jobba lika länge som Clara.

En blomma som jag endast har sett på Öland.
Vi visste inte vad den heter. Dess blåa färg är enastående vacker.

Det har varit en brist i allmänbildningen att inte ha besökt Öland. Nu är den bristen åtgärdad. Vistelsen på Öland blev kort p.g.a. att vi bokade stugan så sent. Men vi hann se Borgholm och Solliden.

Det är märkligt att den speciella ö-känslan infinner sig alltid när man är på en ö. Kan det bero på att horisonten ser annorlunda ut även där havet gömmer sig bakom träd?

Som så ofta tidigare var vi endast kvinnor i sällskapet. (Nu ljög jag, Walther var med och han är en herre). Och vi brukar ha mysigt när vi reser.

Efter Öland gjorde vi en snabbvisit i Gränna och Askersund. Här kommer lite bildbevis från resan.

Borgholms slott


Ölandsbron i skymningen
Vi bodde på campingen intill bron.

Nu har jag haft Walther i drygt 3 månader. Det har varit en tid av glädje, irritation och även sorg. Innan jag åkte på semester var det nära att jag gjorde mig av med honom. Jag som har varit hundägare förr trodde att det blir lätt som en plätt att ha en liten hund. Men Walther är ingen vanlig hund utan han är en pudel.

Han tycker inte om män . Han vill bita deras fötter.
Han skäller vid minsta ljud från trapphuset. Jag kan inte lämna honom ensam alls, han skäller och ylar hela tiden.
När jag arbetar måste jag lämna honom hos en väninna.
Han får lojalitetsproblem när flera till honom nära personer är i närheten. Han blir då förvirrad och försöker hugga till någons fötter. Efter att min dotter tog hand om honom när jag var i Finland blev jag en outsider - han försöker även hugga till mina fötter när min dotter är i närheten. Men - bortsett från allt detta är han jättego. 

Jag var en entusiastisk bloggare och sedan blev det tvärstopp. Jag vet inte riktigt varför. Men när jag höll på med flytten hade jag inte tid och under flera veckors avbrott tappade jag liksom tråden. Nu ska jag försöka få ny inspiration till bloggandet.